Pinetrees

I used to place my hand on the pine.
To decode the bark, and enter the tree's world.

I used to write poems.
Poems large as the atmosphere and light as air.
Poems that whistled in the treetops and rendered worlds around the stems.

I used to see that each tree was an individual. A new acquaintance reminding of old friends.

I used to wrap my arms around the stem and climb.
Green needles in the hair and my hands smelled like resin.
The branches were my ladder to the sky.


Now I place my keycard on the reader on the door.
To be swallowed by the office landscape's jaw.

Now I read texts with serifs sharp as knifes.
Contracts, ads , updates and reminders to accept the new terms of how fine-grained pieces the data will grind me into.

All trees look the same. Somewhere is a document describing the profit of cutting them.

I stand before the pine and think of the day it will fall.
The stem will become rich people's coffins.
The treetop will be grinded into chipboards and turned into coffins for the poor people's final rest.


Since the last time i hugged a pine
it has been seven years
and I have been piereced by
seven hundred thousands rows of contract text.

"If to be ‘Elder’ – mean most pain –
I’m old enough, today"

I embrace the pine.
I hug my own urn.

Jag brukade placera min hand på tallens stam.
För att avkoda barken. Ta mig in i trädets värld.

Jag brukade skriva diker.
Dikter stora som atmosfären och lätta som luft.
Dikter som ven i trädkronorna och spelade upp världar kring trädstammarna.

Jag brukade se att träden var individer. Nya bekanta som påminde om gamla vänner.

Jag brukade slå armarna om stammen och häva mig upp.
Barr i håret och händer som doftade kåda.
Grenverket var min trappa till himlen.


Nu placerar jag min tag på porttelefonens läsare.
För att slukas av kontorslandskapets gap.

Nu läser jag texter med sylvassa serifer.
Avtal, reklam, uppdateringar och påminnelser om att godkänna de nya villkoren för hur finkornigt datan kommer att mala ner mig.

Alla träd ser likadana ut. Någonstans finns ett dokument som beskriver vinsten med att avverka dem.

Jag står framför tallen och tänker på dagen den ska falla.
Stammen blir virke till de rikas likkistor.
Kronan ska flisas till spånskivor och fogas till kistor för fattigas sista vila.


Sedan sista gången jag kramade en tall
har det gått sju år
och jag har genomborrats av
sjuhundra tusen rader avtalstext.

"If to be ‘Elder’ – mean most pain –
I’m old enough, today"

Jag omfamnar tallen.
Håller om min egen urna.