Med honom av alla människor. I tvättstugan av alla platser.
Kanske var det orden som gjorde mig yr. ”Du gör mig galen.” Precis vad en trettioårig trebarnsmorsa behöver höra.
Min man var på pokerkväll, som vanligt. Barnen var hos farmor. Lägenheten var tom, ekande, som mitt inre. Köket var fullt av disk. Badrumsgolvet var fullt av tvätt. Som vanligt när min man hade städvecka.
Jag slängde udda strumpor och noppiga kalsonger i tvättkorgen. Kulörtvätt. Vittvätt. Handtvätt. Skit samma.
Tvättstugan var ledig. Såklart. Vilken tragisk människa tvättar på en fredagskväll?
Högst upp i tvättkorgen låg min t-shirt med ketchupfläckar. Ingen finklänning med rosévinsfläckar. Källaren luktade fukt, det saknades syre, som i en fängelsehåla.
Dörren till tvättstugan krånglade. Jag slet i handtaget med vänster hand och tappade det jag hade under höger arm. Tvättmedlet bolmade. Jag grät över spillt tvättmedel, spillt liv.
Han kom förbi. Grannen på våning tre. ”Behöver du hjälp?”. Han började plocka upp mina trosor. Enorma överarmar. Ja sa: ”Nej tack, jag är gift.”
Han räckte över tvättkorgen. ”Trevlig kväll.” Jag suckade. Jag hade motstått frestelsen. Jag hade besparat mig skilsmässa, bodelning, delad vårdnad. Han vände och gick. Rund, fast stjärt. ”Vänta, vill du följa med in i tvättstugan på… en kopp kaffe.”
En kulörtvätt tar 45 minuter. En otrohet tar en kvart. Musklerna var hårda som jag förväntat mig. Hårstråna strävare. Passionen var det inget fel på. Kunskapen om klitoris obefintlig. Vad kan man vänta av en tio år yngre man? Men det var inte kvaliteten jag var ute efter. Jag ville känna mig levande igen. Men nu var jag mer död än nånsin.
Texten är en skrivövning.