Jag bara väntade på att du skulle anstränga dig. Du lovade år efter år. Fem år. Fem IVF-försök. Jag orkar inte mer, sa jag. Den här gången ska jag skärpa mig, sa du.
Jag hoppades att du en dag skulle uppfylla det du lovade, med råge. Att du en dag skulle komma hem tidigt och ha tagit kandidatexamen i kommunikation och master i relationsarbete och förberett smarta frågor som du skulle ställa hela natten samtidigt som du smekte mig på utvalda platser. Sensuellt.
Men du kom hem sent som vanligt och sa du inte hade tid att prata om känslor idag. Du hade däremot tid att prata om mjölkförpackningen som jag hade ställt på diskbänken. Du sa: Det var väl onödigt, det är väl bättre att lägga den i hinken under diskbänken istället.
Jag blev förbannad och stampade på förpackningen. Det blev en smäll så stark att dina tänder föll av. Det var synd, du såg bättre ut med tänder. Din hjärna föll också av men jag märkte ingen större skillnad. Jag ersatte den med en bandspelare som sjöng ”I love you”. Det lät smörigt och inte så trovärdigt men å andra sidan var du inte särskilt trovärdig innan heller. Din pitt föll också av, förresten.
Sedan tog jag din jacka, dina skor och dina kroppsdelar och så åkte vi till ReTuna, som är återvinningsstationen i Eskilstuna. Jag frågade olika återvinningsarbetare var man ska kasta en pitt. Det blev olika besked. Farligt avfall, brännbart, kompost. En gubbe sa att jag skulle ta hela dig och kasta i keramik. Det är inte logiskt men tänk vad lustigt det skulle låta när folk kastar krukor på ditt huvud och på din pitt som ligger två meter därifrån. En annan gubbe sa att jag var dum i huvudet som ville kasta en pitt på tippen. Jag sa att det finns så många pittar i världen och tänk vad mycket underhåll de kräver. Det är bättre med fittor, de är liksom inbyggda. Jag frågade alla anställda på ReTuna om de älskade dig och alla sade nej. En gubbe sa till och med rakt ut att han varken brydde sig om dig eller om din pitt. Det kändes bra eftersom jag inte har känt mig älskad på 19 år.