Feelgood på 1800-talet

– Alva är det inte mycket bevänt med, sa far.

Och mor höll med.

Vardagen fick inte plats i mitt inre, som kokade av drömmar mer värmande än spisen och mer mättande än gröten. Mitt heta hjärta var till ingen nytta i skolan, där magisterns ord ångade bort. Inte heller på torpet, där jag spillande hjälpte till så gott jag kunde.

– Om hon ändå inte vore så ful kunde hon i alla fall bli bortgift, suckade mor.

Gumman i grannbyn kom som en räddning.

– Flickan är poet, sa hon.

Gumman var lika tossig som klok. Mina föräldrars enda hopp var att lita på henne, hon var trots allt den enda i socknen med en bokhylla. Hon sa att jag var som de stora poeterna: en själ i brand inte skapt för världsliga sysslor.

Gumman gav mig en diktsamling som jag bar med mig överallt. Orden fladdrade i mitt huvud. Jag hade hittat mitt kall. Tänk att vanliga ord, som gran och sten, kan blandas och bli till magi. Jag tog orden, rörde om med mina drömmar och värmde med min längtan. En dag rusade jag hem med min första dikt.

”Oh ståtliga gran med huvudet i himlen och fötterna bland bugande stenar”

Mor och far tittade ner i matbordet. Det var som om någon hade hällt aska i deras ansikten.

– Den rimmade inte ens, suckade far.

En sommar var vädret hett som mina drömmar. Skörden skrumpnade under solen. Den första augusti for mor och far till stan. De kom hem med bistra händer som höll i varsin biljett.

– Vi har sålt torpet. Vi reser till Amerika om en månad, sa far.

På resdagen skulle de nya ägarna flytta in. Och jag måste flytta ut.

– Vad ska jag göra? frågade jag.

– Du får gifta dig, sa mor.

– Men ingen vill ha mig!

Jag tittade mina föräldrar i ögonen och försökte se barmhärtighet, men jag såg bara skugga. De visste att ingen hade visat intresse för mig. Ingen förutom Hans, Erik och Johan. De kunde väl inte mena att jag skulle gifta mig med någon av dem?

– Du får ta det som finns, sa far.

Hjärtat slog som om bröstkorgen skulle brista. Jag sprang utan att på skorna, genom skogen och ner i sjön. Jag visste inte om jag skulle svalka mig eller dränka mig.

Jag stod med halva kroppen i vattnet, orörlig medan solen sjönk. Jag tittade på vågorna som om jag såg dem för första och sista gången. Mina kläder klibbade tungt, som för att dra ner mig under ytan. Bröstkorgen var öm och tom.

Jag var tjugo år. Nästan en gammal nucka. Mina systrar var inte som jag, de var vackra och flitiga, gifta med drängar och statare. Min yngsta syster hade huvudet på skaft och var torparhustru. Jag brukade rysa när jag tänkte på deras liv; de såg bara plog och spis. Nu avundades jag dem. Mina bröder var drömmare som jag; de såg bara buteljen.

”Ack om jag vore rik”, mumlade jag. Jag visste att rika människor blir friade till, oavsett hur det är bevänt med dem.

Vattnet krusade. Det var mörkt och glänsande likt flytande järn. Där solens strålar träffade ytan, glittrade det som om värmen förvandlade järnet till guld.

Jag kände något blixtra till. Jag traskade hem i skymningen, med hjärtat glödande och hälarna blödande.

Hela natten var jag i ladugården, som var tom sedan vi sålde vår sista ko. Jag hittade en rostig spik på väg att krypa ut ur väggen. Jag la den på golvet bland hö och tallkottar. Jag rörde om och blåste ut djupa, ömma andetag för att ge värme. Inget hände och jag förstod att det behövdes eld. Mjölkspannen kunde jag elda i, men jag hade inget kärl att lägga blandningen i.

Far och mor åt frukost när jag kom in stugan. Längst in i skåpet stod den lilla grytan. De sa nej när jag tog den, men jag envisades.

– Vi behöver den inte längre för vi äter inte sovel till potatisen, sa jag.

– Vad ska du med den till? frågade mor.

– Alkemi. Jag ska göra guld, sa jag och kunde inte låta bli att le.

Far suckade. Men han plågades nog av sitt samvete, för han lät mig ta salt.

– Men bara en knivsudd!

På bordet stod min gröt. Jag åt några skedar. Resten tog jag med till ladugården, för att förvandla rågkornen till guldkorn.

Under dagarna samlade jag material. Jag upptäckte hur mycket som glimmande: stenar i solljus, sönderslagna buteljer och döda insekter i fönstren. Jag såg för första gången att torrt gräs var guldfärgat. Allt omkring mig som verkade så oansenligt kanske var guld. Det behövdes bara värme och rätt hantering för att locka fram guldet.

På nätterna experimenterade jag i ladugården. Mor tyckte att jag skulle sova och inte slösa fotogen. Men jag hade inte tid för sömn. Dessutom ville jag inte att nån skulle se mig, rykten spreds snabbt i byn. Sömn behövde jag inte ens, jag hade gjort en trolldryck som doftade gott av granskott och gav mig kraft att vara uppe hela natten.

I mitten av augusti stod jag under en björk och nöp blad. Jag rev sönder bladen och tryckte dem mot näsan. Kanske var det så guld doftade: friskt och syrligt. Jag tänkte att alkemi var bättre än poesi. En poet förvandlar vardagens ord till gyllene strofer. En alkemist förvandlar vardagens ting till skimrade guld.

Plötsligt såg jag Hans närma sig. Jag gömde bladen och torkade sot från ansiktet.

Han tittade ner i marken. Det blyga sättet passade inte med det burdusa ansiktet.

– Det talas om dig, sa han.

Jag bannade mig själv för att ha gett grannen trolldryck i utbyte mot hjorthornssalt. Nu visste hela byn vad jag höll på med.

– Du gör vidlyftiga experiment om nätterna, jag kan inte gifta mig men sån, sa Hans.

Det var som om skogen förlorade sin lukt på ett ögonblick. Jag hade bara två veckor på mig att rädda mig själv.

– Förlåt, viskade Hans.

Hans skägg slokade, jag förstod att han skämdes. Jag sa att allt var bra, att jag skulle klara mig. Rösten darrade men han trodde mig.

– Om du inte är arg, då kanske jag kan få köpa lite trolldryck. De säger att den är så god.

Han log försiktigt. Hans mun saknade bara två tänder. Jag förstod att jag hade förlorat min bästa friare.

Nu brydde jag mig inte längre om vad folk tänkte. Jag lät elden brinna dygnet runt. Jag kokade trolldryck på dagarna och på nätterna försökte jag göra guld. Mina metoder blev alltmer desperata. Jag blandade färg som jag i smyg skrapade från elaka människors torp med skarpa tussar från hospitalets skräphög. Jag fläktade elden för att den skulle bli ännu hetare.

När inte ens flugsvamp hjälpte for jag till stan. Där sökte jag upp handelsboden.

– Jag vill ha saker som kan bli till guld, sa jag.

Handlaren var en grånad herre. Han log så att några av rynkorna slätades ut och andra veckades in. Han var förtjust i alkemi.

– Lockas du också av tanken på ett livselixir, som ger evigt liv? frågade han.

Jag skakade på huvudet.

– Nej, jag tänker inte på livsfiskeri. Jag vill inte att livet ska bli evigt, bara drägligt, sa jag.

Han tittade sorgset på mig och ställde fram små flaskor.

– Syror och baser är inte att leka med. Var försiktig, kära vän.

Han tog fram en krita och började rita kryss. Ett kryss betyder starkt, två betyder farligt och flaskorna med tre kryss skulle jag bara använda i nödfall. Han slog omsorgsfullt in allt i tidningspapper. Hans händer var rena.

– Vill du gifta dig med mig? frågade jag.

Hemma i ladugården öppnade jag en flaska med ett kryss på. Jag släppte ner ett par droppar i grytan. Det ångade och slog blixtar. Flaskorna var som trolleri, värme kom från ingenstans utan att jag behövde elda. Jag kokade trollsåpa, blandade trollsalva och bryggde trollbakfyllabotemedel.

Mot slutet av augusti hade jag fortfarande inget guld. Jag tog fram en flaska med två kryss på. Lukten gjorde mig yr. Jag höll för näsan medan jag tömde flaskan över en gryta sjövatten med enbär. Det smakade vidrigt, ändå var det som att första slurken tvingade mig till nästa och snart var grytan tom. Jag var som förtrollad och mina tankar blev stolliga. Som ett slag mot huvudet fick jag en idé om att alkemi även gäller människor. Män som verkar värdelösa kan bli till guld; om jag blandar dem och ger min värme. Med brinnande hjärta och underliv gick jag till Erik. Sen till Johan.

Morgonen därpå kräktes jag bakom ladugården. Nattens experiment var intressant, som alla experiment hittills. Men inte heller det ledde till guld. Det var den sista augusti. Imorgon skulle far och mor resa och köparna skulle ta över torpet. Jag hade bestämt mig för tacka ja till att bli Eriks hustru.

Jag såg Erik och Johan komma lunkande, lika bleka som jag var.

Erik stannade framför mig, tog av sig kepsen och började mumla. Hans mun, som varit så behändig inatt, var inte gjord för tal. Till sist fick han fram orden.

– Jag tar tillbaka mitt frieri, sa han.

– Jag också, sa Johan. Jag kan inte gifta mig med nån som är vidlyftig.

Jag gick in ladugården för sista gången. Jag bestämde mig för att komma ut med guld, eller inte komma ut alls. Det var dags att öppna flaskorna med tre kryss.

Lukterna från flaskorna var mördande. Det flammade och gnistade när jag hällde ner innehållet i grytan. Vätskan blev violett, sen grön, sen genomskinlig igen. Jag tuppade av och vaknade, täckt av brännmärken, sen svimmade jag igen och vaknade av att mitt hår stod i brand.

I gryningen gläntade jag på ladugårdsdörren. Där stod far och mor med sina koffertar och en droska. Halva byn hade samlats för att ta farväl.

Alla vände sig mot mig när jag klev ut. De pekade mot mina sotiga hårrester.

– Jag har hittat guld ropade jag, och höll fram mina tomma händer.

De flesta vände sig om, skakade på huvudet och skrattade. Till dem som fortfarande lyssnade sa jag:

– Det är jag som är guldet. Allt har guld inuti, även det som verkar odugligt. Vi måste bara ge det värme så att guldet vågar visa sig.

Jag kramade mina föräldrar farväl. Jag lovade att jag skulle klara mig, utan att darra på rösten.

– Men vad ska du leva av? undrade mor.

Jag svarade att trolldrycken säljer bra och bakfyllemedicinen ännu bättre. Om jag inte bränner alla pengar på experiment, har jag råd med både mat och husrum.

– Ska du bli en gammal nucka? frågade far.

Jag nickade och strålade som den stigande solen.