Himlen är stilla däruppe. Därnere, på Fristadstorget, discodansar spegelbilden av himlen på vattenytan. En rytm som är förutsägbar och oförutsägbar, som vägrar låta sig beskrivas av varken matematik eller poesi.
Fem stenblock formar en stig i bassängen. För dem som vågar ta steget, blir blocken maskrosblad, och den vågade blir Tummelisa som hoppar från blad till blad, i en färd på liv och död och lek. Hittills har bara barn vågat.
–
Storslaget! Magnifikt! säger en kortknubbig man med ansiktet i
mobilen.
Han bläddrar bland bilder från semestern i Venedig.
–
Och dessa duvor som dekorerar staden, suckar han djupt så att
utandningsluften lägger sig som imma på retinaskärmen.
En duva trippar förbi obemärkt, dess stjärtfjädrar glänser som sagoprinsars hår. Ryggen rymmer alla nyanser av grått och hakan regnbågsskimrar.
Mannen sitter på en gräsplätt. Gräsplätten är upphöjd som en scen och beströdd med solgula stolar. Stolarna är rymliga och omsluter den som sätter sig. Den som är öppen för förnimmelser upplever en gungning när rumpan landar. Stolarna är många, det finns alltid en stapel av lediga stolar. Som för att visa att alla har rätt till en gyllene, upphöjd tron.
Texten är en skrivövning.