Idag ska du dö, gråa gubbe!
Solen gassar in i tågkupén. Hettan förstärker stanken från de söndersuttna sätena. De nedfällda fönstren gnisslar, skrapar och suckar. Vindpustarna som hittar in är chanslösa och drunknar i stanken. Tåget är urgammalt; det byggdes samma år som jag föddes.
Mitt huvud dunkar i takt med tågets framfart över rälsen. KLONG kling kling klang KLONG kling kling klang. Rytmen av mitt liv, en evig upprepning. Det räcker nu.
Jag har jobbat på samma kontor i trettiotre år. Bokfört kvitton, fakturor och kollegors löneförhöjningar. Jag har pendlat med samma tåg i tjugoåtta år. Jag har läst kontaktannonser i tolv år, utan att svara. Oförmögen att komma över skilsmässan. Min fru gick snabbt vidare, träffade en ny och skaffade barn. Våra vänner visade sig vara hennes vänner.
Under vit bomullsskjorta och grå tweed guppar magen i takt med tågdunket. Jag har burit fiskbensmönstrad kavaj sedan studenten. Folk säger att kavajen är grå. Om de tittade nära skulle de se vitt, ljusgrått, mörkgrått och svarta blänk. De skulle se trådar i skilda nyanser som håller hand, förenas och bildar riktning, och fibrer som sliter sig loss och sträcker trevande spröt mot rymden. Men de ser bara grått. Ofta blir jag förväxlad med konduktören. ”Är tåget i tid idag? Varför har biljetterna blivit så dyra?” frågar de mig.
Nu, gråa gubbe, nu ska du dö!
Tåget närmar sig slutstationen. Det bromsar in med en tjut. Jag kliver av och går över till andra plattformen. Där stannar jag och tittar ut över spåret.
Jag tar av mig kavajen. Jag slänger den över vänster axel. Den tynger min vänstra sida samtidigt som vinden letar sig in genom skjortan på höger sida. Jag släpper kavajen till marken. Jag trampar på den, trevande som om den vore glödande kol. Stampar på den. Hårt. Hoppar på den. Jag drar upp knäna mot magen för att få kraft. Folk glor. För första gången lägger någon märke till mig.
Jag börjar gå längs perrongen. Rufsar om håret, fast jag vet att millimeterkort hår inte går att göra ostyrigt. Jag knäpper upp översta skjortknappen. Och nästa. Knäpper upp den tredje. När jag ser glesa, grånade strån sticka fram skyndar jag mig att knäppa igen. Jag tar ett djupt andetag. Knäpper upp den tredje knappen på nytt.
Jag går mot höghastighetståget. Det har jag aldrig åkt förut. Jag vet inte vart det är på väg. Det spelar ingen roll, jag ska hoppa på ändå. Det kan ta mig vart som helst. Jag går med bestämda kliv. Fria kliv, vill jag gå med också, så jag svänger på höfterna. Det ser nog inte klokt ut. Jag låtsas att det inte bekommer mig.
Jag heter inte längre Sten. Jag heter Stephen. Jag är avslappnad, spontan och cool som fan.
Texten är en skrivövning. Uppgiften var att skriva en text utifrån bilden.
