Sju sorters kakor

Alla tittade på mig när jag vinglade fram med kakfatet i handen. Klackarna sjönk ner i gruset och fick mig ur balans. Kakorna darrade och for, medan jag kämpade för att inte falla.

Svetten och solen sved mot hårfästet när jag satte mig ner. Kakorna var omkastade och kantnötta, men alla var kvar.

Fru Lundberg tittade på mig utan att blinka och utan att vända bort blicken.

– Nå, vem ska det bli?

Jag tog ett brysselkex. Det glittrande rosa sockret fick mig att le. Precis som Jean i sin paljettklädda kostym. Han var stilig som en svan och sjöng som en näktergal. Vi förstod inte så mycket av vad vi sa till varandra, men talade samma kroppsspråk. Han friade och bad mig att följa med på turnén.

Stolen gungade när jag rörde mig. De spröda utemöblerna var inte gjorda för tårtkalas på en grusplan.

Jag skymtade Fru Lundbergs blick medan jag sträckte mig efter en dröm. Jag tänkte på Fritz, med sitt yviga hår och sina vilda idéer. Vi älskade tills nätterna ljusnade, och om dagarna pratade vi om att ta över barnhemmet. Han var också föräldralös och visste hur hur det kan gå till på en institution där fel person sitter vid rodret. När hans konst började sälja flyttade han söderut och ville att jag skulle bli hemmafru vid havet.

Jag torkade pannan. Solen kändes som en strålkastare mot ansiktet. Fru Lundbergs blick såg ut att glöda.

– Petra, berätta nu! Vem har du valt?

Jag andades tungt, mötte snabbt hennes blick för att sen titta ut över fältet medan jag tog en tugga av bondkakan. Smaken överraskar, det är mandeln som gör att en oansenlig kaka kan smaka så. Precis som Ingemar, lantbrukaren jag passerat på väg från barnhemmet varje kväll. En gång frågade jag om han ville bjuda på kaffe, och han ställde frågor till mig som ingen annan ställt. När jag kom därifrån var håret fullt av hö och fötterna fuktiga av jord.

Fler damer och herrar hade satt sig kring bordet. De bar äkta pärlor, sidenslipsar och rovlystna irisar. Jag rättade till mitt halsband, de turkosa plastpärlorna kliade.

Jag sneglade på morgontidningen på bordet. Den korta notisen som jag läst om och om igen. Föreståndaren på barnhemmet har avlidit efter en lång tids sjukdom. Spekulationerna om att hemmet ska läggas ner och barnen flyttas till en annan ort.

Jag tog en hallongrotta. Den sträva sylten påminde mig om Olof. Han imponerade på mig i början med sin kostym från Italien, sina komplimanger och sin kunskap om kvinnokroppen. Men snart ville han ändra min klädstil. Han tyckte att jag skulle sluta arbeta och låta honom försörja mig. Trots att han var en kvinnorkarl, kallade han mig för karltokig. Herregud, vi lever ju på 50-talet.

Jag torkade bort smulorna kring munnen och sträckte mig efter en chokladsnitt. Kakaodoften piggade upp mig och färgen påminde mig om Claudio. Han var designer från Milano med kostymer mycket vassare än Olofs. Hans underkläder däremot var som en koloni av påfåglar. Han älskade mina hemsydda klänningar, utan att veta att de bara vara ett sätt att spara pengar som bättre kunde användas på barnhemmet.

Värdinnan fru Blomgren kom och fyllde på min kopp utan att jag bett om mer. Det ångade ur kaffekannan. Värmen och den lätt brända doften slog emot ansiktet.

– Söta Petra. Vi beklagar det där med barnhemmet. Men det här är din chans … att slippa allt … slit och dålig lön. Med sånt arbete var du dömd att bli en gammal ungmö. Men nu… Grattis!. Vi har hört, hela stan pratar om det. Du ska gifta dig, och flytta härifrån. Men vart? Och med vem?

Jag doppade en finsk pinne i kaffet. Den bleka och runda kakan var beroendeframkallande, precis som Heikki. Men bittermandel är farligt i för stora mänger. Man ska inte överdosera, det är bättre att variera. Exempelvis med kanelkaka.

Kanelkakan sparar jag alltid till sist. Den smakar exotiskt och hemtrevligt på samma gång. Precis som kvällarna vid sjön, tillsammans med Albert. Vi badade nakna och tände en eld efteråt. Det var då jag insåg att det här jag hör hemma. I den skvallriga småstaden, med de föräldralösa barnen, kaféet, kullerstenarna och männen som passerar.

Jag lyfte blicken. Så fru Blomgren i ögonen, sen fru Lundberg och alla andra herrar och fruar som samlats kring bordet. Det kom en bris och bordsduken, broderad med röda hjärtan, krusade i vinden.

– Kära vänner. Jag ska göra det. Jag ska bli föreståndarinna. Barnhemmet blir kvar här i staden, och jag också.

Fru Blomgren spillde kaffe.

– Men… Du ska ju gifta dig. Vi har hört att Frans och .. Mats och .. alla friare. Ska du inte?

Jag smekte mitt halsband och skakade på huvudet.

– Nej. Barnhemmet är mitt kall. Det är mitt liv. Äktenskap står inte på menyn. Det blir ingen bröllopstårta för mig, det är jag inte sugen på. Men en och annan kaka förstås. Jag är kaktokig, som ni kanske känner till.

Solskenet hade blivit behagligt. Himlen var ljus och oändlig. Jag hade mycket jobb framför mig; renovera barnhemmet och anställa fler personal. Men det fanns också mycket nöjen.

Jag tittade mot buffébordet. Citronkaka, kokostoppar, schackrutor och mandelmusslor. Så många sorter som jag inte hunnit smaka än.

Sommaren hade knappt börjat.