Mitt på havet

Jag är mitt på havet, mitt i natten.
Färjan är långt från Sverige, men det är samma vatten.
Jag går omkring i en taxfree och vill känna mig fri.

Parfymen doftar inget utöver stinget
av avund mot parfymaffischernas modeller.
Jag föreställer mig deras liv så perfekta
men jag vet det är bara bilder, bilder har inget hjärta.

Människorna i taxfreen är äkta, med bleka blickar som inte bränns.
De liknar robotar med begränsad artificiell intelligens.

Utanför fönstren är havet stilla.
Kan det inte börja storma nån gång!

Vid ingången till taxfreen har de tejpat upp passfoton på olika män
de som har snattat, stulit och inte är välkomna igen.
En sticker ut, hans ansikte är så perfekt, symmetrin så ljuv,
han skulle kunna vara modell istället för tjuv.

Jag känner hur havet brusar.
Kanske är han på färjan nu.
Kanske finns det, på bildäck, en bucklig van, lastad med stöldgods.
Kanske har den plats för mig.
Kan han inte dyka upp nån gång!

Jag lyssnar på de andra passagerarnas skratt, diskussioner och bråk.
Tänk att man kan vara intetsägande på så många olika språk.

Jag tittar på fler passfoton på samma vägg.
En man har ledsna ögon och enormt skägg.
Han är inte så speciell, liknar ingen modell, men är ändå okej för att vara en kriminell.
En man har uttråkad blick, han snattade nog bara för att få en kick.
En man har tom blick, han åkte nog fast direkt, för han verkar inte så kvick.

De spelar ingen roll.
Bara han dyker upp nån gång!