Tjock

Vid förskolans matbord tänkte jag att jag borde äta en mindre portion.
Kanske för att det skaver, med killarnas kommentarer.
”Du är ful”. ”Du är tjock”. ”Du är okej.”

Jag är fyra år, och drömmer om att va den tjej, som anses okej.

Jag står framför spegeln, precis som mamma
med samma missnöjda blick

Jag är tio år när jag förstår att jag är lika mycket värd som alla andra.

Jag låtsasäter skolmaten.
Slösar tid, på att räkna energi, kalori för kalori.

Jag är tio år och förstår att jag är lika mycket värd som andra, men bara formellt.

På släktträffarna hälsar de vuxna på mina kusiner:
”Det var längesen. Var fin du är.”
De vuxna hälsar på mig.
”Det var längesen.”

Jag kan alla dieter. Råkost är nyttigast. Tallriksmodellen är vettigast. Kaffe och cigg är snabbast. Hellre smal än frisk.

Killarna mognar, säger inte rakt ut att jag är tjock och ful, bara på fyllan.

Jag lyssnar på musik och funderar på vem jag är. När jag har blivit smal kanske någon vill veta.

För några år sen tappade jag i vikt och hade ofta ont i magen. Jag trodde att jag har blivit glutenintolernat men gick inte till vårdcentralen.
Hellre smal än frisk.

Förut fick jag ofta tips: ”Du väl att frukt också innehåller socker”.
Nu säger folk: ”Va duktig du är som äter så mycket choklad utan att bli tjock.”
Jag säger tack, men menar stopp. Inga fler kommentarer om min kropp.

Folk frågar fortfarande inte om min musiksmak.
De säger: ”Inte behöver du träna, du som är så smal.”
Folk frågar fortfarande inte om min senaste dikt.
De säger: ”Vad bra du passar i din nya vikt.”
Jag säger tack, men menar: var snäll och tig.
Tankarna har redan slukat trettio år av mitt liv.