Det finns ett tv-program som heter Grand Designs Sverige. Det är ungefär som Husdrömmar i SVT men mer uppskruvat. När jag såg det för första gången tänkte jag bara: Wow!
De pratade om modiga materialval. Wow! Skrädarsydda lösningar. Wow! Kontrasten mellan mjuka och hårda material. Wow! De pratade om runda former, spännande färger, karga ytor, korrugnerad plåt och fönster på oväntade ställen. Wow! Om att omvandla något massproducerat till något personligt och unikt. Wow!
Jag blev alldeles tagen.
Morgonen därpå satte jag mig i bilen med min sambo och åkte till en kändisarkitekt som erbjöd entreprenad. Det var en man med färgglad scarf. Jag bad honom: Snälla, gör en total omvandling.
Arkitekten tog genast tag i min sambos skäggiga haka och sa: ”Låt oss avlägsna växtligheten och trolla fram rena, karga ytor”. Wow! Sedan granskade han min sambos vackra ögon och sa: ”De ska bli inglasade. Då ser han dessutom smartare ut”. Wow!
”Det låter bra”, sa jag. ”Men jag vill ju ha en total omvandling.” Arkitekten sa: ”Hallå, produktionsår 1981. Det är lättare att riva och bygga nytt”. ”Jag vet”, sa jag. ”Men jag har investerat 18 år i det här projektet, jag kan inte bara kasta bort det.”
”Jaja, kunden bestämmer”, sa arkitekten. ”Grunden är ju av bra kvalitet ändå, en stark och frisk stomme.” Medan han sade det sänkte han blicken, tills han fick syn på min sambos fötter. ”Ojojoj, det där var ingen nätt konstruktion. Det blir mycket arbete med att slipa ner.. nej vänta… nu fick jag en idé. Vi kapar dem… in på bara fotknölarna. Tänk dig. En illusion av en svävande konstruktion.” Wow!
Arkitekten strök min sambo längs armen. ”Hud, usch, alldeles för konventionellt ytskikt. Vi skrapar bort den och byter ut mot ett mer exklusivt skinn. Varför inte… krokodil.” Wow! Han klappade min sambo på magen. ”Om vi klär in torson i betong. Då skapar vi kontrast mellan levande och döda material.” Wow! Arkitekten var noga med att betona att min sambo skulle kläs i exklusiv designer-betong. Ingen bespottad förorts-betong. Vad som var skillnaden ville han inte gå in på.
Därefter drog han i min sambos ena öra. ”Det här måste bort”, förklarade han. ”Varför?” undrade jag. Arkitekten suckade. ”Vad är det som kedjehus, lagerlokaler och andra vidriga massproducerade byggnader har gemensamt? Symmetri, så klart. Vi måste eliminera symmetrin.” Eftersom örat ändå var välformad trodde han att jag skulle kunna sälja det på Blocket. Återbruk är ju fortfarande modernt.
Priset slutade på blygsamma åtta miljoner. Och då lovade arkitekten att jag skulle få en överraskning på köpet. Vad gäller tiden skulle det bli klart redan nästa dag. ”Så snabbt?” undrade jag. ”Ja faktiskt”, sa arkitekten skrytsamt. ”Jag är expert på att planera för att minimera tiden det tar att eliminera något som fungerar och byta ut mot något annat som också fungerar. Men så här kort tid är rekord även för mig.” Wow!
Följande dag, när jag kom och hämtade min sambo, kunde jag inte tro mina ögon. Han såg alldeles modern och designad och unik ut. Med andra ord: Han såg ut som ett garage som hade parat sig med ett annat garage. Wow! Bredvid honom stod en kvinna. Hon var gjord av titan och håret böljade som korrugerad plåt under en hatt av solceller. Wow! ”Vem är det här?” undrade jag. ”Det här är Anna 2.0”, förklarade arkitekten stolt. ”Nu när han är så modern och fräsch måste han ju uppdateras en ny sambo.”