Gammal, trött och tovig var han, ugglan Larsson, där han satt längst in på ekens bekvämaste gren. En barkstol för kloka och eftertänksamma varelser som levde sitt liv i skuggan av de täta lövmassorna. Alldeles ensam satt han. Skogens andra invånare hade åkt till Mariebergs köpcentrum. Han hade hört berättelserna om hur det brukade gå till. De flygande djuren tog de tassande djuren i nackskinnet och bildade en enorm flygkoloni på himlen för att slutligen landa på IKEA-husets tak. Genom ventilationstrumman såg man människorna som valt att tillbringa sin söndag med korvlukt och slagsmål om kantstötta spånskivehyllor. Utanför glasskiosken var det en enorm kö som sträckte sig ända till den soliga parkeringen och folket svettades av tanken på att behöva välja bort några av de 49 sorterna. Alla vingar och svansar sökte sig så småningom dit och på en given signal stormade de in. Barnen blev fascinerade och tappade sina glassar, tonåringarna försökte så gott de kunde att spela likgiltiga och föräldrarna både fascinerades och glufsade glass samtidigt. I detta kaos passade djuren på att knycka åt sig. Om man njutit den äkta varan av blåbär och smultron hela lviet är de syntetiska varianterna mer fängslande, inte minst om socker och grädde också ingår.
Larsson däremot satt alltjämt still i sin barkstol. han brukade vara nöjd ändå, men just i dag kändes skogen alldeles för tyst. Han tittade ned på sin kamouflagedräkt. Så dyster och murrig den verkade, gjord för att smälta ihop med gråstenarna och myllan under växterna. Det var förstås inget fel med det. jorden var ju enormt nyttig med alla små kryp som i det fördolda gjorde om allt nedfallet till livsviktig näring. Men Larsson var ändå less. Aldrig fick han följa med och titta på människosläktet och deras helgdagsstress. Han hade förstås aldrig frågat om han kunde göra dem sällskap, men det passade sig liksom inte. Ugglor, de har sin plats i lövverket där de ska vara kloka och präktiga, aningen uppblåsta och inte det minsta passionerade.
”Jag är trött på dig. Jäkla ruggiga råttätare!” fräste han åt sig själv, chockad över de fula ord hans näbb råkat forma.
Han flaxade med vingarna så att ekens smala grenar svängde som påskvippor men klorna förmådde inte släppa taget om den kära barkstolen. Det var som om en uggla inte kunde flyga för annat än mathämtning och andra nyttiga syften. Trots det faktum att han var ett levande uppslagsverk kunde han inte förstå varför det var alla djur utom ugglan förunnat att kunna flyga för nöjes skull. Hade Barnens Bokklubb skulden, som använt en uggla som symbol på alla sina läsverk? Eller var det ugglan Helge i Hedvigs husvagn? Ja, så måste det vara. Denna människa i fjäderkostym som ingenting visste om hur det var att vara uggla men ändå bestämt sig för att gestalta denna rovfågel som en tjurig bokstavsfjant, vilket elände han har ställt till med för det stackars ugglesläktet.
Larsson blev nu rasande. Han koncentrerade all sin ilska på klorna och med ett sällsynt starkt ugglevrål lösgjorde han dem från ekens bark. De löv som inte slitits av i vrålet lossade nu från eken när de mäktiga vingarna flaxade iväg. Ugglekroppen skakade av rädsla för det ovana samtidigt som skogen aldrig förut verkat så lockande grön. Ingen falk eller örn hade någons flugit så högt och fritt och han seglade i luften md siktet inställt på Marieberg och vad som än väntade därnäst.