Marken badar i snö. Himlen badar i moln. Vi går mitt i det vita. Fotspår virvlar i snön. Våra spår smälter samman med gamla spår. Vi är inte på något sätt unika. Andra människor har kommit från samma håll, andra människor har varit på väg åt samma håll.
Kylan ilar och täckjackan tynger. Inuti gnager vardagen. Byta vinterdäck, köpa toarullar, spilla livet i ett kvalmigt kontor.
Vi är två individer av miljarder. Vi tillhör en art bland miljoner, en trög och begränsad art med storhetsvansinne. Våra tankar är bara signaler i nervbanor, inte mer än några millivolt. Nervsignaler som följer invanda vägar, primater som följer fotspår i snön.
Porten till Folkets hus gnisslar. Det ekar när vi kliver in danslokalen. De enorma, välvda fönstren släpper in det vintervita. Ljuset speglas i det nypolerade golvet. Spegelbilden är förvriden, den flyter likt en vattenyta.
Vi har bokat lokalen för oss själva resten av dagen. Det är du och jag mitt på dansgolvet. Inga fotspår syns, inte ens våra egna. Som om vi kom från ingenstans, och inte är på väg någonstans.
Jag hoppar upp i din famn och klamrar mig fast kring dig med mina muskulösa ben. Min starka rygg håller mig uppe medan jag svingar mig runt.
Dans är elegant. Jag ska inte trycka blygdläpparna mot din mage. Jag ska bara hålla dig så hårt som krävs för att inte ramla ner. Men vi är inte dansare, vi är älskare.
Din hud är varm och mjuk. Min hud är het av dans och beröring. Lätt fuktig.
Din varma andedräkt mot min nacke. Förnimmelsen fyller mig. Några sekunder, sen kommer tankarna tillbaka. Fylla på spolarvätska, skjuta upp deadlines, är brösten för hängiga, luktar jag svett?
Din överkropp är bar. Du kysser mig på halsen; det pirrar i fittan. Vardagen bleknar.
Vinterlandskapet skimrar utanför fönstren. Ett skimmer som jag inte har lagt märke till förut.
Borde vi släcka ljusen i kristallkronan så att förbipasserande inte kan se oss? Nej, jag vill ha det tänt. Jag vill se allt av oss. Andra människor existerar inte.
Jag sliter sönder klänningens underdel, tygstycket böljar kring våra kroppar.
Din tunga kittlar mig. Brösten är inte längre hängbröst, magen är inte längre sladdrig, låren är inte längre täckta av celluliter. Allt är bara erogena zoner.
Jag vill röra dig överallt, jag vill att du ska röra mig överallt. Vi rör varandra överallt.
Jag är känslig på platser där jag inte trodde att jag var känslig.
Det snöar utomhus. Härinne glöder det. Vi är här och överallt. Vi är fokus och tappad kontroll. Vi är ett kort ögonblick och för alltid. De snöklädda träden är inpräntade i mitt minne.
Vår hud är fuktig av svett. Dina läppar blänker, din kuk glänser, av fittsaft.
Världen pågår inuti mig. Klitoris är centrum av världen.
Vi är en del av varandra, av alla människor på jorden. Sammankopplade genom signaler i nervbanor, fotspår i snön.
Texten är en skrivövning. Uppgiften var att skriva en text utifrån bilden.
