Hela lägenheten är upp och ner. Vin för hundratals kronor har spillts i vardagsrummet.
Jag börjar dagen efter min 35-årsdag med att städa upp i röran. Jag har alltid känt mig som en gammal själ i en ung kropp men nu när jag putsar spegelbyrån ren från Rositavin inser jag något. Jag har blivit en tant också till utseendet.
Mina fingrar är magra, knotiga och spretiga. De får mina händer att se ut som vingarna på en död fågel. Min hy är gulaktig. Trots att den är tunn syns inga ådror genom den. Det är som om inget blod flyter omkring i min kropp.
Jag ställer ifrån mig rengöringsmedlet. Jag flyr genom farstun, ut ur trapphuset, bort från min spegelbild.
Med förväntan och ett knippe biljetter som ska ta mig ända till Rom kliver jag på tåget. Plattform fem, spår fyra, tåg fjorton nittion, avgångstid elva noll nio. Myller av människor, kaos med dubbelbokade sittplatser, resväskor från två vitt skilda människor som stuvas tätt intill varann.
Jag betraktar en av resenärerna. Han är kostymklädd och har ansiktet halvt dolt bakom en tidning. Jag tilltalas av hans klädsel som är mycket stilig och antagligen från second hand. Han bläddrar bara förstrött i sin tidning, mest uppmärksamhet ägnar han åt mitt håll. Han ger mig blickar som jag associerar till erotikfilm av det billigare slaget. Jag skäms över orden som han viskar till mig. Ändå hindrar jag honom inte. Istället lutar jag mig tillbaka i stolen. Jag låtsas titta ut på landskapet genom fönstret men i ögonvrån möter jag hans blick. Jag funderar på hur det känns att bli kysst.
Tåget kränger så att jag kastas mellan väggen och fällbordet. Det centrifugerar i magen, medvetandet flimrar och det känns som om någonting vill upp. Lokföraren beter sig som en bitljuv. Han gör en tvär inbromsning vid nästa station. Jag går ut för att återhämta mig med några andetag i friska luften. När jag vänder mig om ser jag att tåget har börjat rulla vidare och lämnat mig kvar i Upplands-Väsby.
Jag vandrar varv på varv genom samhället. De enda människorna ute är ett par unga pojkar på rullbräda. När jag passerar dem för fjärde gånger ropar de åt mig. De ber om hjälp med att köpa några burkar Norrlands och ett paket Prince. De visar mig till en mack i närheten som ännu inte har stängt. Motvilligt plockar jag varorna, räcker fram killarnas hopvikta sedlar i kassan och går till hörnet bakom byggnaden där de väntar på mig. Den av pojkarna som är mest framåt vill bjuda mig på en öl som tack. Jag tar emot den och följer med till en parkeringsplats som är så gott som tom och därmed utmärkt för att åka bräda på. Den blyga pojken påminner lite om mig. Han är lång och blek och hans tunna hår sträcker sig till axlarna. Han lånar ut sin bräda till mig och jag klamrar mig fast vid honom för att inte tappa balansen. Jag trivs i deras sällskap. Bortblåst är det där sociala kvalet att göra sig till på rätt sätt. Vi säger inte ett ord till varann. Vi bara susar fram på asfalten.
Det börjar bli sent. Solen är på väg ner. Killarna måste gå hem, annars riskerar de utegångsförbud av sina föräldrar. Jag berättar hur roligt jag har haft ikväll och jag tackar den tystlåtna pojken för att han visat mig olika tricks med skateboarden. Han tackar mig i sin tur. Vi skakar hand på att vi ska träffas imorgon också. Solen diffunderar mellan husfasaderna och himlen blir eld och lågor när min handled tangeras av hans fingertoppar.