Gör en miljöbeskrivning, exempelvis av det du ser utanför fönstret just nu.
Texten ska ha "en rik fond av retoriska medel som ger liv åt scenen och låter döda ting tänka och agera".
Citatet är från Lars Melin som kallar denna typ av miljöbeskrivning för "blomstefonden".
Jag gick i en skog.
Jag tänkte på sol och smutsiga skor och pengar och algoritmer och inspiration och livets korthet och otillräcklighet.
Och jag tänkte: vad tänker tallarna?
Och tallarna tänkte inte på mig.
Jag ställde mig framför en individ.
Rörde dess bark.
De mjuka sköldarna. Snidade konstverk, spår av tid, karta över ett liv.
Sköldarna tog emot mina smekningar med mjukhet och fasthet.
Om jag fortsätter smeka kanske jag finner en sköld som är gjort för min hand,
en sköld som låser sig kring min hand, gör den till en pusselbit som äntligen får sitt sammanhang.
Min förhoppning flämtade
medan tallen
drack solljus.
Tallen berättade aldrig för mig att sköldarna inte passar min hand,
sköldarna passar varann.
Fingertopparna gled över de lena sköldarna,
och drogs in i de vassa skårorna mellan sköldarna.
De kändes oändligt djupa och jag fruktade att
fingret skulle fastna för evigt och
ändå kunde jag inte låta bli.
Jag tänkte att mellanrummen mellan sköldarna nog inte kallas skåra ändå.
Och kallas barken för bark?
Vad kallas egentligen kåda,
om jag ska avkoda
tallens språk?
Hur skulle tallens struktur uppenbara sig för mig, om jag inte grumlades av människoord?
Människor som ser tallar utifrån sin egen upplevda nytta, från forntid till skogsmaskin till jag som står här och tigger om att du ska fylla mig med mening.
Är det därför du rispar mitt finger, för att straffa mig för min arts skövling av din art?
Tallen svarade med mäktig tystnad.
Jag lämnade tallen
med smekningarna inpräntade i mitt minne
och den stod kvar
utan spår av mig.
Jag gick vidare i skogen av oräkneliga individer.
Individer med krona mot himlen
med rötter i jorden
som huserar liv
bär spår av tid
sprider sin avkomma tiotals mil.
Individer som omfattar
honor och hanar
enligt människans definition
och vägrar svara på: vilket kön är du?
En enda tall rymmer allt
som mänskligheten förgäves försökt uttrycka i
konst och innovation.
Texten ska ha "en rik fond av retoriska medel som ger liv åt scenen och låter döda ting tänka och agera".
Citatet är från Lars Melin som kallar denna typ av miljöbeskrivning för "blomstefonden".
Jag gick i en skog.
Jag tänkte på sol och smutsiga skor och pengar och algoritmer och inspiration och livets korthet och otillräcklighet.
Och jag tänkte: vad tänker tallarna?
Och tallarna tänkte inte på mig.
Jag ställde mig framför en individ.
Rörde dess bark.
De mjuka sköldarna. Snidade konstverk, spår av tid, karta över ett liv.
Sköldarna tog emot mina smekningar med mjukhet och fasthet.
Om jag fortsätter smeka kanske jag finner en sköld som är gjort för min hand,
en sköld som låser sig kring min hand, gör den till en pusselbit som äntligen får sitt sammanhang.
Min förhoppning flämtade
medan tallen
drack solljus.
Tallen berättade aldrig för mig att sköldarna inte passar min hand,
sköldarna passar varann.
Fingertopparna gled över de lena sköldarna,
och drogs in i de vassa skårorna mellan sköldarna.
De kändes oändligt djupa och jag fruktade att
fingret skulle fastna för evigt och
ändå kunde jag inte låta bli.
Jag tänkte att mellanrummen mellan sköldarna nog inte kallas skåra ändå.
Och kallas barken för bark?
Vad kallas egentligen kåda,
om jag ska avkoda
tallens språk?
Hur skulle tallens struktur uppenbara sig för mig, om jag inte grumlades av människoord?
Människor som ser tallar utifrån sin egen upplevda nytta, från forntid till skogsmaskin till jag som står här och tigger om att du ska fylla mig med mening.
Är det därför du rispar mitt finger, för att straffa mig för min arts skövling av din art?
Tallen svarade med mäktig tystnad.
Jag lämnade tallen
med smekningarna inpräntade i mitt minne
och den stod kvar
utan spår av mig.
Jag gick vidare i skogen av oräkneliga individer.
Individer med krona mot himlen
med rötter i jorden
som huserar liv
bär spår av tid
sprider sin avkomma tiotals mil.
Individer som omfattar
honor och hanar
enligt människans definition
och vägrar svara på: vilket kön är du?
En enda tall rymmer allt
som mänskligheten förgäves försökt uttrycka i
konst och innovation.