Resväskan
Resväskan stod mitt i vardagsrummet. Hjulen var svarta och glänsande, utan rispor från asfalt.
Jag packade en baddräkt. Vi gjorde planer.
Snart. Till hösten. När projektet är klart.
Jag packade flipflops. Föräldrar behövde hjälp, vänner krävde hjälp.
Efter vintern. Till påsk.
Jag bredde ut en handduk på golvet, den blommiga. Satte på mig en solhatt.
Jag sa: "Vi behöver ingen strand, bara vi är tillsammans."
Jag höll din handled, greppade den som en handklov för att den inte skulle försvinna. Memorerade med fingrarna: värmen, de sträva hårstråna.
Du sa: "Nu måste jag till kontoret."
Resväskan ställdes i hörnet.
Snart, till hösten, nästa år.
Jag sa. "Det gör inget, bara vi är tillsammans."
Resan blev aldrig av. Väskan stod kvar. Jag klarade inte att packa upp den. Jag försökte minnas värmen från din handled.
كَانَت الحَقِيبَةُ فِي وَسَطِ غُرفَةِ الجُلُوسِ. كَانَت عَجَلَاتُهَا سَودَاءَ وَلَامِعَةً وَبِدَون أَخدَاشٍ مِنَ الطَرِيقِ. حَزَمتُ مَايُّوهِي. خَطَّطنَا الرِحلَةَ.
عَمَّا قَرِيبٍ. فِي فَصلِ الخَرِيفِ. عِندَمَا نُكمِلُ المَشرُوعَ.
حَزَمتُ صَندَلِي. كَانَ الوَالِدُونَ يَحتَاجُونَ إِلَى مُسَاعَدَتِنَا. كَانَ الأَصدِقَاءُ يَطلَبُونَ مُسَاعَدَتَنَا.
بَعدَ الشِّتَاءِ. فِي فَصلِ الرَبِيعِ.
وَضَعتُ مِنشَفَةً مُزهَرَةً عَلَى أَرضِ غُرفَةِ الجُلُوسِ. اِرتَدَيتُ قُبَّعَةَ القَشِّ. قُلتُ: "لَا نَحتَاجُ إِلَى شَاطِئ. أَهَمَّ شَيءٍ هُوَ أَنَّنَا سَوِيًّا"
لَمَستُ مِعصَمَكَ شَدِيدًا, كَأَنَّ يَدِي كَصَفَدٍ, لِأَنَّنِي خِفتُ أَنَّكَ سَتَختَفِي. حَافَظَت أَصَابِعِي جِلدُكَ, حَافَظَت حَرَارَتَكَ وَشَعرَكَ الخَشِنَ.
قُلتَ: "لَازِم أَن أَذهَبَ إِلى مَكتَبِي."
وضَعنَا الحَقِيبَةَ فِي رُكنِ غَرفَةِ الجُلُوسِ.
عَمَّا قَرِيبٍ. فِي الفَصلِ الخَرِيفِ. فِي السَنَةِ القَادِمَةِ.
قُلتُ: "لَا تُوجَدُ مُشكِلَةٌ, أَهَمُّ شَيءٍ هُوَ أَنَّنَا سَوِيًّا."
لَم نُسَافِر. بَقِيَت الحَقِيبَةُ فِي الغُرفَةِ. لَم أَقدَر أَن أُفرِغَهَا. حَاوَلتُ أَن أَتَذَكَّرَ حَرَارَةَ مِعصَمِكَ
2019-09-27